Gästfrihet

TAVLAN.
Den gamle predikanten från Värmland skulle komma till Kvarnsveden för att predika. Vem skulle ge honom härbärge under några dagar? Vi blev tillfrågade och svarade ja med glädje av gammal ohejdad vana. Vi hade gott om plats trots tre småbarn; Markus, Eliza och Jeremias. Markus och Eliza hade redan börjat i finska lågstadiet I Maserskolan där rektor Sune härskade med disciplin och rättvisa. Skolan var mycket bra beroende på rektorn och den goda sammanhållningen mellan lärarkåren.
Huset vi hade köpt och nu bodde i låg vid Kvarnforsgatan. Den var byggd 1946 med källar- och övervåning. Kvarnsvedens pappersbruk fanns i närheten. Där inom fabriksområdet låg en kasern som blev mitt andra hem under några månader efter att vi hade kommit till Sverige. I samma hus bodde polacker, danskar, svenskar och så vi finnar. Många år senare, när jag åkte buss förbi Sunila Pappersbruk i Södra Finland kändes sulfitlukten i näsan. Den karaktäristiska lukten framkallade gamla minnen från barndomen där i Kvarnsveden. Ett minne var, att vi badade i Dalälven som flöt intill huset och att jag började samla frimärke.
Nu var cirkeln sluten och åter tillbaka i Kvarnsveden…
Nåväl – nu skulle Magnusson komma snart. Bekymret var den urusla ekonomin just då. Hur skulle vi kunna förse gästen med den mat som hör till vanlig gästfrihet. Jag slog bort tanken och intalade mig, att det löser sig på något sätt som alltid förr.
Timmarna före gick frun till övervåningen för att iordningställa rummet och bädda. I rummet hängde en tavla föreställande Jesus sista timmar i Getsemane örtagård. Tavlan var väl synlig så fort dörren öppnades och ingen kunde missa att se den. Men nu var det något speciellt med den. Hon gick fram för att kolla vad det var? På översta ramen fanns prydligt vikta två nya 100 – lappar. Hon kom ner och frågade mig om det var jag som hade lagt pengarna där på tavelramen? Varför skulle jag göra det?   Nej – absolut inte och inte barnen heller – de hade inga 100 – lappar att röra sig med… Dessutom hade rummet stått tomt en längre tid och ingen hade varit där förrän Helena gick upp dit för att bädda åt Magnusson.
Magnusson visade sig vara en mycket anspråkslös, ödmjuk person. Han var klädd i en gammal sliten kostym och en rutig skjorta. Liten till växten men det fanns något ädelt och naturligt i honom som man genast lade märke till. Han blev en underbar gäst att få ha. Varje gång jag gick upp till hans rum för att kalla till bordet låg han på knä i bön vid sin säng.
Efteråt denna underliga händelse med 100 – lapparna kom jag att tänka på – och ta orden i Bibeln bokstavligt – ’genom att visa gästvänlighet har några utan att veta om det haft änglar till gäster.’
Här var nu saken den, att vi fick bevis om detta i form av reda pengar på ramen till Getsemane – tavlan.
Kauko Antbacke.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: