DITT FEL ANSER JAG?
En kväll på promenad efter Sköldstavägen, Blädingevägen, Fabriksgatan – som tar 50 minuter – tänkte jag göra ett experiment om än obetydlig men ändå av intresse för mig.  Det berodde på, att en tanke hade fastnat i mitt huvud. Varför finns det många som känner sig utanför gemenskapen i samhället? Nuvarande omfattningen av kylan och ensamheten mellan människorna kunde ingen förutse för 40 – 50 år sedan. Säkert är och det visste jag, att känslan av utanförskap börjar sakta men säkert i och med, att människor går förbi varandra – ser bort vid mötet på vägen.                                                                                                          Alltså – jag skulle tydligt och vänligt hälsa på alla jag mötte. Jag lade mig vinn om att hälsa först. Resultatet blev delvis nedslående. Av de ca 20 personer var det 5 som inte hälsade tillbaka. Fem som bara muttrade. Nio som glatt hälsade tillbaka och en som hann hälsa före mig. Kändes härligt! Den personen hade förstått betydelsen av hövlighet och hänsyn. De andra måhända uppfattade helt felaktigt hövlighet som fjäsk eller underdånighet eller kryperi. Kanske det… Eller de hämmades av butterhet, vrånghet…
Förr var det ett gravt etikettsbrott att inte hälsa på den man mötte. De yngre skulle alltid se till att hälsa först. Det bidrog till ett mjukare, vänligare samhälle. I skolan i Finland var det noga med att alla reste sig om någon äldre kom in i klassrummet.  Att alla tog av sig kepsen och bockade vid möte med en äldre. Detta fortsatte jag med senare i den svenska skolan och blev utnämnd till skolans hövligaste elev – inget som jag led av precis…
Att skoldagen började med en enkel morgonandakt kändes bra för oss alla och gav oss en lugn start på dagen – men detta hör inte hit – men måste nu sägas ändå…
Att kategoriskt påstå att det är andras fel när stämningen i hemmet eller på arbetsplatsen blir mörk och dyster är inte ovanligt. Att det är alltid andras fel när det är tråkigt och disharmonisk vantrivsel präglar livet i hem och arbete. Ställen där vi vistas den mesta och viktigaste tiden i vårt liv.  Vissa personligheter är vänliga när de är ute bland främmande människor – men hemma byter de färg som en kameleont. Hemma tyranniserar de sina närmaste med missnöje och ilska. Det flotta hemmet blir en plats av otrivsel trots ett snyggt kök och vackra möbler.     
Viljan att dominera över andra i kombination med oförsonlighet är en lika gammal personlighetstörning som människans tillvaro på jorden.                                                                                                                 Men jag är helt övertygad om, att det måste vara du och jag som anger tonen, tonläget. Det är vår personlighet som är avgörande. Min insats att skapa vänlighet och kamratskap är avgörande – min skyldighet. Inga pengar eller prylar kan bidra till en anda av glädje och vänskap. En trivsam atmosfär kan inte köpas med pengar – inte heller vänskap. Den kan bara skapas och uppehållas.
Undersökningar gjorda under 2 Världskriget i England tydde på, att de soldater vilkas relationer hemma var dåliga presterade sämre än andra. Gräl med frun, bråk med fästmön minskade männens uthållighet att tåla nervpåfrestande strapatser. Men de flesta av oss förstår intuitivt utan undersökningar – och vet av egen erfarenhet – att när man är glad och harmonisk eller kär då ökar orken betydligt. Förtvivlan eller dåligt lynne är inget för den som vill nå framgång i arbetslivet. Goda resultat inom exempelvis idrotten fås bara om det är goda relationer hemma.
Det sämsta vi kan göra är, att vandra omkring i vår korta tillvaro griniga och vrånga. Sluta vår personlighets hand för den behövande som väntar på att just du öppnar den och är generös. Att inte bjuda på vänlighet och hänsyn eller välvilja mot andra vilka hungrar efter detta. I stället skapar vi våra egna galler genom vilka vi ser på andra. Vi bygger murar för att freda vårt revir. Personlighetens utveckling stagnerar och blir som en stillastående vattenpöl…                                                                                                                             Vi är ständigt på vakt mot att avslöja våra svagheter och tillkortakommanden – men pratar gärna om andras med en känsla av skadeglädje. Om en gör något bra får en höra det – men om en gör något dåligt får tio höra det…
Vi lever nu i ett samhälle där människan värderas och idoliseras i vad hon har men inte i vad hon är. Livskvalitet mäts i antalet prylar i livets samlingslada. Många vill ’förverkliga’ sig själva som det heter. Detta sker alltid på någon annans bekostnad. Men ingen vill offra sig för någon annan – det som aldrig sker på någon annans bekostnad.
Det finns ett judiskt ordstäv: Hälsa alltid först. Mig säger den, att det är en väg att skingra främlingskap och fördomar mellan alla i ett samhälle och bidrar till mjuka relationer.
I allt som har med relationer att göra under hela livet gäller den Gyllene regeln som en naturlag: ”Allt vad ni vill att människor skall göra er det skall ni också göra mot dem.”
Nästa experiment bör då bli att inte hälsa på någon – nej, det klarar jag inte av…
Kauko Antbacke
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: