HUR NÅGRA KANTARELLER KAN ORSAKA OSÄMJA?

Kantarellduellen.
Enok Jonsson tyckte om sina promenader i skog och mark. Det kändes avstressande att känna den naturliga långsamheten. Nu var det en varm och behaglig augustidag. Han stannade till vid en gammal torpruin där skogen runt omkring visade på att där en gång för 100 år sedan hade odlats råg, korn eller havre.
Stenmurar runtom vittnade om de forna nybyggares arbete för att få odlingsbar mark.Enok undrade hur de hade orkat flytta på enorma stenbumlingar som säkert vägde flera ton.Ett mossigt äppleträd med en och annan grön kvist och en källare fanns kvar som rester av idog verksamhet. Nu växte stora granar på de uppröjda åkrarna. Han brukade alltid stanna till här vid torpruinerna och tänka på livets förgänglighet och förfädernas livvillkor.
Enok fortsatte sin promenad och tänkte på vintern i antågande. Vore bra att fylla frysen hemma med svamp. Kanske komma hem med en hel eller två kassar med svamp. Enok älskade svamp som var så lätt att laga till bra mat av. Tänk, om jag hittade kantareller eller annan god svamp att ta med hem och glädja frun – som förresten skulle fylla 55 om en vecka. Jadå, en kasse kantareller skulle vara en fin present!
Just denna skog tillhörde Uno Björk som Enok inte hade någon bra uppfattning om – ja, rättare sagt kände han agg och var harmsen. Allt började med en enkel vädjan till Uno Björk om han fick ta en liten julgran från skogen?
Du rör ingenting!”, hade Björk svarat i brysk tonläge, vilket Enok ogillade – han kände sig nästan förolämpat!
Att den där girigbuken inte kan avstå från en liten julgran av sina miljoner träd! Enok retade upp sig mer o mer när han vandrade mot ett ställe där det fanns kantareller året innan. Når han kom fram till platsen fanns där – men de var ännu för små. Låt dem växa lite mer så kommer jag tillbaka om några dagar. Får säkert lätt ihop till en stor kasse då, ansåg Enok helt logiskt.
Dagar senare vandrade Enok till platsen som han trodde att det var bara han som kände till. På avstånd såg han två personer närma sig till samma ställe. De var Uno Björk med en stor korg och hans fru med en lika stor korg. Enok började plocka ändå utan att bry sig om dem.
”Vad gör du i min skog? Kommenterade herr Björk. Detta är vårt kantarellställe o ingen annan har något här att göra!”
Jag har min fulla rätt att plocka så mycket jag vill, i det här landet finns något som kallas Allemansrätt – eller hur?”
Stryk borde du ha, sade den hetsige Björk – du är inte lite fräck du!”
Du själv är fräck – svampen är lika mycket mina som dina!”
Enok Jonsson fortsatte sitt plockande, vilket retade Björk och han fru.
Sluta plocka nu! Svampen är min egendom och hela skogen dessutom!”
Allemansrätten är på min sida!”
Jag bryr mig inte om dina allemansrätter eller sidor!”
Alla vet, att du är den mest giriga o snikna typen i den här byn – kanske i hela Sverige!”
Enok var verkligen ilsken. ”Du är ett djävla stolpskott!”
Uno Björk var så ilsken nu så han fräste. ”Idiot och ful är du oclså!”
Se dig själv i spegeln”, kontrade Enok Jonsson.
Björk började kavla upp ärmarna vilker var ett tecken på att det skulle bli handgemäng.
Lugna ner dig Uno”, försökte frun.
För sista gången – försvinn!” Skrek den kraftige Björk – samtidigt som han kände ett ryck i bröstet…
Jag hör av mig”, svarade Enok och började gå därifrån med sin halva kasse av kantareller.
Några dagar senare kunde följande notis läsas i ortstidningen Tolseboda Avisen:
Härmed utmanas herr UNO BJÖRK på duell pga
allvarliga förolämpningar mot min person!
Plats: Skogsdungen bakom Folkets Hus i Tolseboda.
Dag: Lördag den 9 september kl. 14,00
Herr Björk uppmanas att föreslå vapen & kontakta
mig via sin ombud i god tid.
(Jag är beredd att dö eller leva – men med hedern i behåll)
Enok Jonsson
På morgonen vid havregrötstallrikarna frågade fru Björk: ”Har du sett vad som står i tidningen?”
Nej, vadå?”
”Den där mannen från svampskogen utmanar dig på duell – läs själv!”
Uno läste. Det kändes som en mindre jordbävning i själen, Att han går ut offentligt så här och skämmer ut sig och drar in mig också! Tankarna snurrade. Hur skulle han tackla det här, agera eller inte alls bry sig om utmaningen. Anta eller fly? Verkligheten var nu den att det fanns bara två alternativ att jonglera med. Skulle han fly då skulle den där förbannade tuppkycklingen håna honom offentligt!
Uno bestämde sig. Dagen därpå förklarade han läget för sin goda granne och svåger Pettersson och frågade om denne ville hjälpa till i kontakterna med busen Jonsson. Som den utmanade hade Björk rätt att välja vapen. Han hade ingen pistol men ett jaktgevär med kikarsikte, så han föreslog det som vapen. Avståndet föreslogs bli 30 meter mellan Jonsson och honom.
Ahh – han vill verkligen ta livet av mig – aldrig i livet!” Kommenterade Jonsson förslaget, ”Jag accepterar – men inte skjutavståndet – Den skall vara 500 meter utan kikare för jag har ingen på mitt gevär och en patron i magasinet!”
Jonssons sekundant Sjökvist var en avlägsen släkting. Sjökvist hade lånat en del pengar av Jonsson och inte betalat igen på länge. Vi avskriver alla skulderna om du ställer upp och hjälper mig, hade Jonsson lovat.
Jonssons förslag accepterades med stor lättnad av herr Björk. Nu var det bara att vänta på den ödesdigra dagen – för en av dem.
Men nu började katastroftankarna spöka i Björks inre. De blev enormt stora slutligen, ja – så mäktiga att Björk inte kunde sova om nätterna.
Sedan kom han på räddningen – dessa 500 meter. Det gick ju inte för sig så nära samhället. Nu föreslog han att sekundanterna skulle få fullmakt att hålla ett rådslag och föreslå andra vapen vilket accepterades av Jonsson som i sitt inre hade sett hur han stupade för en kula från Björk. Hans ilska hade avklingat något också vilket minskade begäret efter hämnd. Måste allting hämnas? Tänkte han.
Sjökvist och Pettersson var nu rörande överens vid mötet att deras klienters ömma fötter och deras högmodiga krav på en ärofull död eller seger hade gått alldeles för långt. Båda var medlemmar i samma Lions vilket gav en känsla av solidaritet och enhällighet. De började var för sig tänka efter vad de hade blivit indragna i.
Du”, sade Pettersson, ”Jag tänker hoppa av! Varför ska jag som en något sånär kristen o civiliserad människan delta i detta spektakel de själva orsakat? Hjälpa dem att ta livet av varandra – hoppa av du också!”
Sekundanten Sjökvist som var bunden av sina skulder till Enok Jonsson hade svårt för Petterssons förslag. Att bli kvitt skulderna till Jonsson hägrade i tanken.
Nej, vet du vad Sjökvist? Vi skall tvinga dem att skaka hand med varandra. Passar bättre – men är svårare. Som du vet så är det svårare att försonas än bli fiender.”
Tycker faktiskt, att de förnedrar sig själva – och oss också!” Fortsatte Pettersson, som hade lagt märke till Sjökvists tvekan på förslaget.
”Vi skämmer ju ut oss – och folk kommer att skratta ut oss från byn – helt säkert!”
Det sista bet på Sjökvist. De beslöt att båda som en man besöka antagonisterna och tala förnuft i deras av fanatism förmörkade skallar.
Först fick skogsägare Björk besök och ett ultimatum att antingen skaka hand med Jonsson offentligt den 9 september klockan 14 eller hitta en egen sekundant! Björk såg förvånad ut.
Sedan var det Jonssons tur att få besök av de båda sekundanterna.
Vi båda har beslutat oss för att dra oss undan – men du Jonsson skall få en chans! Försonas med Björk och sluta med din förbittring – som ändå ger dig ditt första hjärtattack – förr eller senare.” Sade Pettersson. ”En riktig karl skall inte förnedra sig själv med slagsmål för rena struntsaker – det är ju det ni har gjort – en höna av en fjäder, så att säga.”
Sjökvist nickade instämmande.
”Så Jonsson – vi ses den nionde bakom Folkets hus – utan tillhyggen!”
Allt har sin tid och den nionde dagen hade många nyfikna samlats vilka hade läst annonsen i tidningen.
Pettersson och Sjökvist väntade spända och förväntansfulla på att deras klienter skulle komma – helst utan vapen av något slag.
De kom precis klockan två – med sina fruar vilka genast började tala med varandra i en högst kamratlig ton. Björk blängde på Jonsson och Jonsson blängde på Björk. Samtidigt såg de vädjande på sina sekundanter om hjälp ur denna pinsamma situation och förödmjukande dessutom.
Fru Björk och fru Jonsson ropade i kör:
Skaka hand nu med varandra om det är något stake i er!” De förstärkte orden genom att knuffa gubbarna närmare varandra. Till slut var Björk och Jonsson så nära varandra de antingen måste skaka hand eller fly från platsen – men de skakade varandras händer!
”Okej Jonsson – nu är det utagerat – vi glömmer allt gammalt. Gräver ner stridsyxan!” Sade Björk.
”Tack, vi gör det – och förlåt för allt jag kallat dig för!” Sade Jonsson.
Du kan ta så många granar du behöver ur min skog”, tillade Björk.
”Tack Björk – du är ändå en hedersman!”
Och sedan vände sig Jonsson till sekundanten Sjökvist: ” Jag avskriver allt du är skyldig mig!”
Folket vilka hade väntat på ett våldsamt uppgörelse stod tysta, förvånade, för att sedan brista ut i ett jubel vilket höll på i många minuter – vissa kom och dunkade dem på ryggen! Jonsson och Björk kände sig som hjältar!
Deras fruar kramade om varandra och Jonsson kände, att han aldrig hade mått så bra. Björks hjärta började slå normalt.
Nu så här långt efteråt kan det sägas, att hela byn mådde bättre av händelsen som fick folket att tänka på ett annat sätt och bete sig hövligare, mera generöst mot varandra….
Den som älskar vill alltid försonas eller se att andra försonas. Kärleken är det enda som blir större när man slösar med det, är det någon som har sagt. Men hatet då? Den blir också större när man slösar med det!
Den som älskar upphöjer sin själ och ande. Som kärlekens gåva får man också bättre hälsa.

Den som hatar förnedrar sig själv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: