ÄR JULEVANGELIET ETT FALSARIUM?

Nu under Jul och Advent återkommer kritik mot att Jesus aldrig föddes när Pontius Pilatus var landshövding eftersom tidsangivelserna inte stämmer i Bibeln    Händelserna då när Jesus föddes till en människa blir ifrågasatta om de är tillförlitliga. Sedan skrider kritiken vidare och nekar till att Jesus överhuvudtaget har funnits.                                EN BERÄTTELSE I BILDER TILL HISTORIELÄRARE OCH RELIGIONSLÄRARE.

Kritikerna har ingen kunskap om, att samma under sker idag som på hans tid.
De vill heller inte inse, att fantastiska koder är medtagna här och där på relevanta ställen i bibeltexten där kodens bokstäver finns i jämna intervaller. Hur har dessa koder kommit dit om inte genom utommänsklig inspiration? Är bibelkritiken objektiv enligt det missbrukade ordets härledning ovan? Svaret måste bli ett Nej!
Många människor har sett Jesus under skilda omständigheter i livet.Detta verkar inte på en kritisk forskare som anser sig vara objektiv i sin forskning – när de ändå inte vill tro – inte ens om döda uppstår!

Deras avgörande svaghet är, att kunskapen grundas på förnuft som är olika hos olika individer och skiljer sig i olika kulturer och uppväxtmiljöer.Den mänskliga tankens och förnuftets historia är en historia av dumhet. Intuitivt vet vi, att det finns något utanför vår existens.

Men såväl förnuft som intuivitet kan antas eller förkastas med vår erfarenhet. Många stora och mindre uppfinningar har inletts och fortsatt vidare med intuitition. För all kreativitet är intuitition en viktig faktor att räkna med. En intuitition är medvetenhet att befinna sig på rätt spår i utvecklandet av en uppfinning. Mycket av lösningar till ett problem kommer i sömnen eller i halvvaket tillstånd. Vanligt är, att när en uppfinnare sysslar med eller tänker på helt andra saker kommer man på lösningen.

Var Newtons upptäckt av gravitationslagen intuitivt då, när äpplet föll från toppen av trädet ner påmarken framför hans fötter. Newton tänkte senare, att äpplet kan lika väl falla ner ända från månen. Men varför föll inget från just månen? Därför, att också månen hade gravitationskraft.

Andra däremot är lika vetgiriga, jämför med alternativ, forskar och tror på Bibeln som en sann källa för kunskap. De har alla fyra essen i leken då de vanligen har personlig erfarenhet av de många löften, under och händelser beskrivna i Bibeln. Deras forskning blir mer jordnära och bekräftar deras upplevelser av det som Bibeln säger.

Mycket av det som ateisten vet är upprepning av andras kunskap där givetvis också felen upprepas. De saknar personlig erfarenhet. Vi måste inse, att den personliga erfarenheten är en tilförlitlig grund för vår kunskap. Den erfarenheten är ett hinder att upprepa andras misstag och vanföreställningar. Erfarenheten behöver inget stöd av andra. Slutsatsen är, att den som läser Bibeln vars utsagor testas i det egna livet har erfarenhetsmässig kunskap som är överlägset gentemot förnuftsfilosofin. 

Miljoner kristna över hela världen kan värdera och jämföra sina erfarenheter sinsemellan och känna en samhörighet oavsett kulturskillnader. Detta är en enhet utan yttre tvång eller köpt lojalitet med pengar eller ideologi.

Därför talar man om den världsvida ”kristna familjen.” Skolan och andra samhällsorganisationer är nätverk vilka inte kan ersätta vänner eller en familj. Kritiker – i synnerhet bibelkritiker, har ibland ansett sig ha monopol på förnuft och kunskap.

Särskild inför stora kristna högtider som påsken och julen publiceras betänkliga forskningsrön om Bibelns tillförlitlighet. Av bara farten fortsätter kritiken med hela Bibeln och finner fel på varje sida. Man snärjer in sig i sin egen bevisföring så mycket, att slutligen förnekar man existensen av Jesus, huvudpersonen. Som ett tungt vägande bevis anges knappheten om information från samtida eller senare historiker angående Jesus korta liv.

Bibelns levnadsbeskrivning om Jesus duger inte som tillförlitlig källmaterial. Hellre går kritikern över ån efter vatten. Hinduism, Islam, Buddism och andra främmande religioner lämnas ostörda av någon anledning. De riktar sina spjut bara mot kristendomen och använder tusentals timmar för att finna skäl för sin kritik.

De historiker som bibelkritikerna anför som bevis var bland de största motståndarna till den nya religionen. Den kristna tron var ett obekvämt inslag i det hedonistiska romerska samhället. De kristna anklagades av romarna för  fosterlandsförräderi, rituell kannibalism, incest, svält, farsoter och översvämningar. Den kristna religionen förklarades som olaglig enligt ett senatsbeslut år 35. Tacitus säger, att den var dödlig och avskyvärd. Plinius säger, att den var ond och tygellös. Octavius säger, att den var hemlighetsfull och ljusskygg. Suetonius säger, att den var ny och skadlig.

Det är inte märkligt att de dåtida historikerna ljög om det som de hatade så mycket. Att moderna bibelkritiker hämtar stöd från dessa historieskrivare är därför inte befogad.

Ofta skriver dåtida historiker föraktfullt om de kristna vilka fick sitt namn efter en som kallades för ”Chrestus.” Celsus förklarar att de kristna var ologiska… de vill inte diskutera eller lyssna till förståndigt tal gällande deras religion. De säger bara: ”Fråga inte, bara tro.” eller ”din tro räddar dig.”

Enligt Celsus och andra historiker eller romarna i allmänhet betraktades de kristna som kvacksalvare, dumbommar och skojare. Jesus och hans apostlar var ingenting annat än landstrykare med dåligt rykte och utan bildning. Jungfru Maria var en flicka som hade ett utomäktenskapligt barn, osv.

Romarna var alltid vaksamma mot judiska tendenser till frihetssträvanden. Jesus förmodades vara judarnas konung och dessutom var dödsdomen mot honom ett justitiemord som senaten senare blevmedveten om och ville dölja för eftervärlden. Detta gav en dubbel anledning att tysta dem, som nämnde om Jesus i vilket sammanhang som helst. Alla kristna dokument som romarna fann förstördes direkt. Många av kyrko- och klosterbiblioteken förstördes när kejsar Diocletianus inledde förföljerserna mot de kristna år 303. Biblioteket i Cesarea förstördes när araberna erövrade Palestina år 637. Trots det lyckades de kristna gömma undan avskrifter av äldre dokument.

Friheten för de kristna kom när den förste kristne kejsaren Konstantin den store såg till att förföljelserna upphörde år 313. Tio år senare blev kristendomen statsreligion i det Romerska riket. Därför har man ännu inte funnit handskrifter daterade från apostlarnas tid, men väl från den tiden när kristendomen upphöjdes till statsreligion..

1897 hittades en mängd papyrus på en soptipp vid Nilen i Oxyrhunchus, Egypten. Fyndet innehöll delar av Nya Testamentet daterade till 200 – 400 talet. Diocletianus hade inte kommit åt dem.

1859 – samma år som Darwins ”Om Arternas ursprung” utgavs, hittades avskrifter på grekiska i Katarina klostret vid foten av Sinai. Dessa har daterats till 300 – talet. Avskrifterna innehöll delar av Gamla testamentet och hela Nya Testamentet.

Dessa fynd av avskrifter härrör alltså från den tiden då förföljelserna upphörde. Men hur gamla var de skrifterna som blev noggrant kopierade? De kunde mycket väl vara från aposteln Paulus tid – kanske hans böcker? Vi vet, att Paulus var skriftlärd och ägde böcker och manuskript. Under slutet av sitt liv skriver han till Timoteus att ta med böckerna och först och främst pergamentsrullarna. ( 2 Tim. 4:13)

Om inte vår tids kritiker vill tro på Bibelns beskrivning om Jesu liv så trodde Markion, som var nästan samtida med de första apostlarna. Skeppsredaren Markion grundade på 100 – talet e.Kr.en församling vars grund var Nya testamentets Jesus. Markion gjorde skarp åtskillnad mellan Gamla testamentets Gud och Nya testamentets Gud, som var Jesus. Markion kanoniserade delar av Lukas evangelium och 10 av Paulus brev. Markionismen växte sig stark men fick motstånd av den redan då diktaturliknande och mäktiga kyrkan som ansåg hans lära som hädisk. Markion bannlystes år 144. Bannlysning på den tiden innebar uteslutning ur kyrkans gemenskap, förstörande av dokument, förföljelse och till och med döden.

Jesus var ingen högt uppsatt person i dåtida världen. Han var ingen överstepräst, inte heller någon romersk legat, ingen stor befälhavare, men en enkel snickarson, vilket inte alla historieskrivare ansåg värt att nämna – eller fick nämna. Deras historieskrivning var ibland beställningsverk och som sådana föremål för deras egen censur. Som en jämförelse i vår tid finns värmlänningen, skrothandlaren och helbrägdagöraren F.A. Boltzius (1836 – 1910) som på sin tid var känd i många länder. Hans verksamhet är väl dokumenterad. Det finns 33 000 brev bevarade och register över dem vilka blev botade. Svenska kungahuset anlitade Boltzius. De, vilka blev helade genom bön har också lämnat kvar 100 – tals kryckor och bråckband bl.a. Trots det moderna samhällets intensiva informationsflöde är det få som vet något om denne lille men store man.

En annan jämförelse: Det är få svenskar som vet vem Fader Kolbe var – men alla vet, vem Karl Marx var. Den förra räddade människor. Den senares åsikter förstörde människor. Historia skrivs lika idag. Man tar med de stora politiska händelserna, men inga stora skeenden i den enskildes eller den kristna världen. De nyheterna är inte av intresse eller ger säljframgång.

Vanliga tvärsäkra påståenden från bibelkritiken publiceras särskild, som sagt, då julevangeliet läses som oftast under Advent och julhelgen:

  • Augustus påbjöd aldrig någon census för hela imperiet samtidigt.

  • Quirinius var inte landshövding vid denna tid.

  • Ingen har varit landshövding i romarriket två gånger.

  • Någon skattskrivning förekom inte under tiden som Jesus föddes.

  • Ängeln visade sig för Josef men inte för Maria i Mt. 1:20, men i Lk. 1:26 visade ängeln sig bara för Maria.

För dessa nej-sägare kom den den tyske filosofen David Strauss till hjälp som utgav den omfattande boken ”Jesu Liv” år 1835. I boken försöker han bevisa punktvis att evangeliernas redogörelses var falska. Men han visste inte bättre – trots, sin mångåriga forskning. Strauss hamnade under Bibelkritikerna Baurs och Hegels inflytande för att senare ansluta sig till Darwinismen. Men några år senare, 1847, gav den berömde forskaren av romerska inskriptioner August Zumpt ut kejsar Augustus självbiografi. Varför kejsaren självbiografi hade varit okänd så länge (1800 år) var den, att den inte fanns i något arkiv. Den var inte skriven på vare sig pergament eller papyrus. För att vara säker på, att eftervärlden inte skulle glömma lät Augustus rista in texten i två bronspelare. Pelarna var placerade inne i det mausoleum som han byggde åt sig själv. Men vad Augustus inte kunde tänka sig var romarrikets undergång orsakad av bland annat politisk turbulens och slutligen när goterna erövrade riket på 400 talet efter upprepade krig och kaotiska år.

Augustus hade skrivit om sitt liv, det visste historikerna, men de trodde, att hans biografi var borta för alltid. Men, in på historiens arena kommer en man, Ogier Ghiselin de Busbecq (1520 – 1592) som på 1500 talet var Österrikes ambassadör i Konstantinopel. Ghiselin var en lärd och språkkunnig man. Ghiselin reste omkring i det ottomanska riket och tog tillvara det som han ansåg var värt att rapportera vidare till Ferdinand den förste. Den nyfikne Ghiselin hade stor nytta av sina språkkunskaper under forskningsresorna. En dag år 1555 var Ghiselin i Ancyra (nuvarande Ankara) där han gick bland ruinerna av romartidens tempel. I förhallen urskiljde han latinska inskriptioner vilka han kopierade. Men han upptäckte också en inhuggen grekisk översättning på ytterväggen. Det var en biografi om Augustus som Ghiselin kände igen från Suetonius historieskrivning. Ghiselins fynd låg sedan i glömska tills August Zumpt (1815 – 1877) kompletterade dem med fynd från Antiokia och Apollonia. (Albanien) Historikern Theodor Mommsen (1817 – 1903) gav ut dessa Augustus texter i uttolkad form. Mommsen fick Nobelpriset år 1902. David Strauss hade ingen aning om dessa skrifter vilka säkerligen kom som ett mörkt moln över hans bibelkritik.

I denna självbiografi (Åttonde stycket) redogör Augustus för tre olika Census (Skattskrivningar). Den sista samma år som han dog år 14 e.kr. I åttonde stycket i biografin kan man läsa: ”Därefter ännu en gång genomförde jag ensam ett Lustrum när Gajus Censorinus och Gajus Asinius var konsuler. I denna folkräkning inräknades 4 233 000 romerska medborgare.”

Lustrum är offer till gudarna innan en folkräkning. ”Ännu en gång” syftar till, att detta var den andra. Den tredje inleddes samma år som han dog år 14. Skattskrivning gällde för alla romerska medborgare fyllda 14 år och skedde som regel vart 14:e år. Proceduren kunde dra långt i tiden, tio – tals år ibland.

Men den som rörde till det hela med 7 år mer eller mindre var munken Dionysius Exeguus som på 500 – talet utarbetade tideräkningen med början från Kristi födelse. Han tappade bort 7 år, vilket innebär att Jesus föddes år 7 f.v.t. vilket också stämmer med tidpunkten för Betlehems stjärna. (f.v.t. = före vår tid) Den Koptiska kyrkan som använder alexandrianska tideräkningen som börjar år 7 f.v.t. är mera rättvisande. I det koptiska Etiopien är vårt år 2010 lika med år 2003. En anan tidsskillnad är, att det koptiska nyåret börjar i septenber och inte januari som i vår tidsräkning.

När Maria födde sitt barn var folkräkningen i fullgång och år 6 e.Kr. var det Betlehems tur dit Josef, Maria och Jesus begav sig. När Herodes dog år 4 f.v.t. var Jesus två år gammal och den heliga familjen kunde återvända från Egypten dit de hade flytt undan Herodes barnamord då alla gossebarn under två år skulle dödas som varande presumptiva hot mot Herodes makt.

Varje provins hade sina egna bestämda intervaller för census. År 8 f.kr. var unikt år såtillvida, att kejsarens census och provinsens egen råkade sammanfalla. Därför användes uttrycket ”hela världen” i Lukas.

Kyrkofadern Tertullianus (160 – 220) skriver:” Dock är det konstaterat att en folkräkning just genomförts under Augustus i Judéen genom Sentius Saturninus. Och att arkiven fortfarande fanns kvar då: Slutligen är även, att Augustus folkräkning som fortfarande finns bevarad i Roms arkiv ett pålitligt vittne om vår Herres födelse.”

Quirinius var aldrig landshövding. I Bibelns grekiska text står, att han var den som styrde över Syrien. Hieronymus översättning Praeside är korrekt. Luther översatte det med ”Landpfleger” landshövding. William Tyndale översatte Quirinius ämbete som Leftenaut – sändebud. Wycliffe översatte till Justice – domare och i Geneve bibeln finns Quirinius angiven som guvernör. Man kan fråga sig, varför bibelkritikerna trasslar in sig i en given eller osäker titel som förekom för 2000 år sedan.

Eftersom Syrien var under krigstillstånd var Quirinius högste befälhavare och beslutsfattare även i civilärenden. Under sig hade han ett kejserligt sändebud (Legat) som hette Sentius Saturninus. Han var den närmast ansvarige för folkräkningen. Det står inte i Bibeln, att det var Quirinius personligen som höll i folkräkningen, men det står, att detta skedde när han styrde över Syrien.

Men varför var inte självaste kung Herodes (död år 4 f.v.t.) ansvarig för folkräkningen? Under de senare åren av sitt liv visade Herodes tecken på vansinne och fick ett nervsammanbrott slutligen. Detta bekräftas också i Bibelns berättelse om hans sjukliga agerande vid barnamorden och halshuggningen av Johannes Döparen. Av den orsaken blev Herodes ignorerad av Augustus. Kejsaren ville inte ens ge audiens åt Herodes sändebud. Därför fick Quirinius det högsta ansvaret för såväl rikscensus som provinsialcensus. Denna folkräkning hölls för första gången under Quirinius tid som högste befallningshavare i Judéen. (Palestina)

Herodes vansinne ger också en förklaring till hans våldsamma reaktion över att de vise männen inte återvände till honom som avtalat var. Han lät döda alla gossebarn som var under två år i Betlehem med omnejd. ”Ett rop hördes i Rama, gråt och mycket jämmer!” Viktigt är att veta om Rama: Den ligger än idag nära Betlehems omnejd.

Andra gången som Quirinius var i Syrien var i egenskap av Legat (sändebud). Syrien var en orolig provins. Därför hade Quirinius 4 legioner (20 000 man) under sitt kommando. I staden Tivoli hittades år 1794 en inskription där det stod: ”För andra gången Legat för kejsar Augustus i Syrien.” Inskriptionen finns nu på Lateranmuseet i Rom. I Antiokia fann arkeologer från Princetonuniversitetet resterna av ett monument som rests som hyllning till Quirinius. Så det där med ängeln: Ängeln visade sig först för Sakarias, sedan för Maria och sist för Josef på olika sätt. Det var ängeln Gabriel som talade med Sakarias och Maria. Josef fick sitt tilltal i en dröm. Evangelierna kompletterar varandra och att ange detta som fel i Bibeln är oförståeligt. Men så fungerar bibelkritiken.

Den som av någon anledning vill kritisera Bibeln måste vara noggrann i sin faktasökning, annars blir det helt fel – som vanligt. Den bibliska historien är annorlunda jämfört med den profana. Det var en tid av turbulens, krig, förföljelser och folkvandringar. Sökningen tar av in på villospår som leder till nya villospår. Bibeln har i alla tider varit den mest tillförlitliga källan för objektiv kunskap – men, det är märkvärdigt på vad allt människor tror på, bara det inte står i Bibeln, sade Napoleon Bonaparte för 200 år sedan.

Publius Lentulus beskriver Jesus i ett brev på följande sätt:

Publius Lentulus, Jerusalemiterna Guvernör till senaten och folket: Där, i vår tid och fortfarande lever en man med stor kraft kallad Jesus Christus. Folket kallar honom Sanningens profet och hans lärjungar kallar honom som Guds Son. Hans kroppsstorlek är ganska högväxt. Hans hårfärg liknar en fullt mogen kastanjenöt. Håret är rakt, men nedanför öronen är den ganska glänsande, krusar sig och faller i vågor runt hans skuldror. Håret är delat av en bena i mitten. Pannan är slät och mycket vacker. Hans ansikte är utan fläck eller rynka, älskligt rödlätt. Hans näsa och mun går inte att beskriva. Hans skägg är tjockt och har samma färg som håret, men det är inte särskild långt. Hans ögon är grå, snabba och klara.” Denna beskrivning om Jesu utseende stämmer överens med den felfria ”Den röda kon”. (4Ms 19:2) Han avbildas ofta på liknande sätt i olika konstverk.

Om Publius Lentulus har funnits är historikerna oense om.

Han kallar sig Jerusalemiternas Guvernör, vilket tyder på, att han kunde varit styresman över judarna i Jerusalem under Jesu tid. På Malta, där Paulus med följe tvingades att övervintra hette öns främste man Publius. Publius far låg sjuk, troligen i feber och dysenteri, men Paulus botade honom. Publius visade dem stor gästvänlighet.

   

Denna sten med inskription funnen i Cecarea bekräftar att Pontius Polatus var landshövding i Judeen.
 
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: