ATT UPPMUNTRA ELLER NEDVÄRDERA?

 

INTEGRITETSTRÖSKELN.

E. var medlem i den lokala frikyrkoförsamlingen sedan många år.Han tyckte om öl så han brukade köpa en 6-pack folköl på Netto för 17 kr. Som bekant är alkoholhalten 2,8 % i folköl och i den så kallade ”Pastorsölet” är halten 2,1 % liksom i de flesta cidersorterna.
En dag fick en medlem i samma församling se, att E. Köpte en 6-pack öl. Detta skvallrade hon om för församlingens ledning. Efter någon vecka fick E. besök av två andra från församlingen i avsikt att få E. (Som var ca 60 år) att avstå från sitt syndiga leverne. Förr kallades det för församlingstukt när en medlem luvades, kritiserades för vanor eller ovanor. E. Skyltade aldrig offentligt om sitt folkölsdrickande – mest försökte han hålla det hemligt!
E. var högutbildad och hade rest samt arbetat i många länder med andra vanor än i den lokala trångsynta församlingen i Sverige. Han stannade kvar som medlem av ren solidaritet mot några trossyskon vilka han tyckte om och umgicks med.

Följande löjliga diskussion utspann sig som jag hörde:
”Man skall inte bruka droger!” Började en av dem sin korrigering av E. som anade deras orsak till besöket och uppmärksamheten som han annars sällan hedrades med. Uppmuntran hade E. bara fått utanför församlingen av ”vanliga” människor.

”Man skall inte bruka alkohol!” inflikade den andra.

”Jag har varit ute i världen och sett ett o annat vad spriten ställer till med!” Skröt den andre. Det är nog inte så värst mycket som du har varit ute i världen – kanske virvlat runt på någon danshak – tänkte E, men sade det inte högt.

”Anser ni, att vanligt folköl är farligt att dricka?”, frågade E.

”Alla slags droger skall man undvika.”

”Alkohol i alla former är en drog!”

”Vad dricker ni själva då? Cider innehåller över två % alkohol – tycker ni, att cider är bättre – dessutom innehåller den socker som också är beroendeframkallande!” Undrade E.
”Man behöver inte dricka cider heller!” Sade en av bröderna.

”Jesus drack inte alkohol – och det vatten som blev till vin bröllopet i Canaan var fri från alkohol!”

”Det kan diskuteras!, sade E och fortsatte: ” Paulus gav sin sjuklige lärjunge Timoteus rådet att dricka lite vin för sin mages skull!”

”Javisst – men det var vin utan alkohol.”

”Det kan vara lite si o så med det. Ingen vet!” Sade E. och fortsatte: ” Om jag minns rätt så skriver Paulus till Timoteus att en församlingsföreståndare inte skall vara begiven på vin – men det är inget förbud alls – men begiven… tyder på, att det var alkohol i vinet – och gammalt alkoholfritt vin smakar väldigt beskt som ingen är begiven på…”

En längre tystnad lägrade sig. Sedan frågade E. Om vad de själva dricker?

” Det finns mjölk att dricka och vatten!”

”Mjölk är bra om man får den direkt från bonden. Den mjölken i affären är direkt hälsovådlig därför att den är homogeniserad och värmebehandlat”, förklarade E, och märkte, att bröderna inte visste vad homogenisering var. Därför beskrev E. Vad den mjölk de drack hade för hälsoeffekter.
E. Bjöd bröderna på starkt kaffe och smörgås. Sedan, när hans uppfostrare gjorde ansats att gå påmindes E. om en vers i Bibeln:

”Låt ingen döma er för vad ni äter eller dricker, säger Paulus i Kolosserbrevet!”

Inga kommentarer från brödernas håll. De sade bara tack för fikat och adjö.

Jag visste, att E:s integritetströskel var hög. Han hade länge varit en trofast, hjälpsam och en generös vän. En annan personlig egenskap som jag värderade högt var hans sätt att bekräfta andra. Han dömde aldrig någon genom att etikettera dem i svart eller vitt utan såg medmänniskorna mera i grått.
”Du klarade dig bra!” Sade jag till honom. ”Men hur kunde du hålla dig i skinnet, hålla dig lugn?”

”Jag var mest road av deras klumpiga försök att inordna mig i rätt bås, och deras sätt att klampa in i mitt liv. Gillar dem faktiskt – trots att de misslyckades!” Svarade den emotionellt kompetenta vännen.

Berättade då till E. om en händelse när jag var i skolåldern:

Min kompis mamma gav mig ett brev addresserad till min far. När jag genade längs järnvägsspåren hemåt väcktes aningar och tankar om brevet. Tänkte, att jag är väl ändå ingen springpojke till tanten och visste, att det var säkert inget fördelaktigt meddelande till farsan – tantens allmänna vardagliga personlighet förstärkte misstankarna. Jag öppnade brevet och läste:
Albert, din son är väldigt mager. Se till, att han får mera mat och får hull på sin magra kropp.

Kände detta som en förolämpning. Brevet var inte skrivet i annat syfte än att dominera och upphöja hennes egen person. Nu trampade tanten över min integritetströskel. Hur skulle min älskade far känna det om han läste brevet. Han som älskade oss. Gjorde sitt bästa att jag skulle må bra. Det visste och kände jag i mitt innersta. Så jag rev sönder och slängde

Tror vi, att vi är de som vet bäst hur andra skall leva? Tror vi, att alla skall vara som vi. Här i dessa ”övermänniskors” tankar finns ingen möjlighet för Anden att leda den enskilde. De vill leda. Att en människa faller i ett dike kan vara rätt just då för henne. Ingen annan än Anden har förmågan att uppfostra och ta vid när föräldrarnas fostran tar slut.

Om Bibeln blir en mellanhand att tillintetgöra andra som hos de trångsynta Farisérna släcks Andens ledande verkan. De enda vilka Jesus verkligen dömde hårt var just Farisérnas hierarkiska auktoritet. De fattiga – vilka kände av hans kärlek drogs till Honom (Lukas 12) klipptes med kärlekens guldsax. Jesus pekade aldrig finger mot dem. Han visste, att de visste om sina fel, sina egna brister. Jesus respekterade deras integritet och gav plats till Andens verkan i deras liv.
Vi är olika skapta till olika livsverk. Låt ingen försöka att pressa ner dig i samma gjutform för då blir resultatet det som kallas en sekt utan den Heliga Andes kraft. För att ingen skall hamna i sekteristisk fångenskap säger Paulus att vi skall förbli det vi var när vi blev kallade. Han utesluter inte att vi går på bjudningar anordnade av hedningar. Men Han säger också: ” Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära.”
De sekteristiska Farisérna kommenterade Jesus föraktfullt:
”Se, vilken frossare och vindrinkare Han är, en publikaners och syndares vän!” De var likgiltiga för de svaga vilka vi uppmanas att stödja i våra församlingar på olika sätt – men de blir ofta marginaliserade.

Så, var säker på, att Anden leder och uppfostrar sina egna barn utan hjälp från oinbjudna utomstående.

Moder Teresa frågade en gång vid ett möte för andliga ledare:

Känner du dina medarbetare? Älskar du dem?

Utan att verka kategorisk blir svaret nej i de flesta församlingar. Som regel vet de inget om medlemmens bakgrund och liv och erfarenheter. De har aldrig frågat heller på grund av bristande intresse. Det beror på tävlingsmentalitet och respektlöshet.

”Den som inte är intresserad av sina medmänniskor har de största svårigheterna i livet och åstadkommer också de största skadorna på andra.” (Adler)

Dåliga ledare fördelar aldrig – de vill göra allt själv! De styrs av sina komplex vilket leder till avund och dominansbehov. De uppmuntrar eller uppmärksammar inte någon annan. Medlemmar vilka kan bidra och ge, blir inaktiva bänkvärmare. Idélösa ledare är ofta motståndare till nya visioner och förslag från andra. De vill vara kvar i det gamla trots att samhället de själva lever i ändras. När de inte släpper in den Heliga Andens ledning i sitt liv blir deras kännedom om sig själva mycket bristfällig, ytlig. Därför dömer de andra ytligt enligt det som syns utanpå.
Många har olika slags sjukdomar och krämpor delvis som en följd av bristen på uppmuntran och bekräftelse därför att känslorna verkarpå  kroppen. En glad människa som har fått bekräftelse orkar många gånger mera än den, som ingen ser. Värre blir det när denne ständigt får höra om alla underbara vittnesbörd om andras framgångar – aldrig om motgångar. Församlingsmedlemmen blir en frysen kvist, kanske bitter i sitt innersta. En frysen kvist går lätt av…
Det som jag säger och påstår är allmängiltigt och inget specifikt för de frikyrkliga. Som ni alla vet av erfarenhet så dömer andra er och mig efter de misslyckanden och felsteg i livet. Personen i fråga kan vara den mest sympatiska och hjälpsamma för övrigt… kanske rent av ”Guds ögonsten.”
”Om en gör en bra sak får en höra det. Om en gör en dålig sak får tio höra det!”
De kanske borde testa sig med Myers-Briggs testet?

(Lukas 6:38, 42)

Biskop Arseni – en man att lita på.

 

Vintillverkning i Valamo kloster från egna bärodlingar.

 

HÖGMOD GÅR FÖRE FALL, DEL 3

”Jag var en av många i en fin tillställning och kände mig förnäm över, att få vara med bland alla dessa

 fina människor. En stolt deltagare bland dessa av mig övervärderade, vilka kanske inte själva såg sig som fina eller förnäma – men det tänkte jag inte på just då. Samtidigt fanns känslan av osäkerhet

och bortkommenhet inför de med social kompetens och välfyllda konton utrustade glada vänner. I pausen satte vi oss vid ett fint dukat långbord. Mitt emot satt en vacker dam i en lika vacker klänning. Maten serverades. Det var potatis, sås, någon slags sallad och annat som jag inte kommer ihåg. Mina bordskick var väl inte så där etikettsmässiga så jag tog gaffeln och försökte krossa den rätt hårdkokta potatisen som flög iväg rakt i bröstet på den fina damen mittemot. Sås och salladsblad singlade iväg med potatisen. Den runda potatisen rullade ner på golvet och såsen rann ner efter hennes klänning. Ett salladsblad hade klistrat sig fast på klänningen, vilket jag lyckades plocka bort och lade på hennes tallrik, men ändrade mig i sista stund och lade den på tallriken varifrån den hade singlat iväg. Den eländiga potatisen rullade långt ut på golvet, men jag fick fast den efter en kort jakt och lade tillbaka på dess rätta plats. Sedan tog jag servetten och hann torka bort en del av såsen som hade fungerat som ett smörjmedel för potatisflykten. Damen slog undan min hand, reste sig och gick för att torka av sin klänning på damtoaletten. Folk tittade, andra låtsades inte om och en del smålog. Jag var helt tillintetgjord och såg mig om efter närmaste nödutgång eller exit.

Damen kom tillbaka och räddade delvis min tillknycklade självkänsla när hon märkte hur förlägen jag såg ut. Hon sade något lugnande till mig i stil med; ”det var en olycka, kan hända vem som helst, jag tvättar av resten hemma sedan!”

Jag blev faktiskt något visare efter den händelsen! I alla fall kommer jag inte att krossa potatis med

en gaffel på en tallrik med sås.”

KRUKMAKARENS LÄCKANDE KRUKA.

DUGER JAG?

Alla människor duger till något. Redan när du ställt den frågan till dig själv så är det ett tecken på att du duger. Våra yttre fel och brister verkar oftast som ett onödigt och uppförstorat hinder som trycker ner självförtroendet. Världen är full av karriärister vilka aldrig ställer sig den frågan. De använder alla medel för att klättra uppåt på samhällstegen – trots att de ofta är helt inkompetenta till den befattningen de blir utnämnda till. En kompetent släpper fram andra, fördelar arbetet, ger beröm, informerar. Hon är vis – kanske inte alltid mättat med kunskap – men väl medveten om vilka konsekvenser ord eller beslut kan få i framtiden.

Låt inte det förflutna diktera din självkänsla.
”Om satan påminner oss om det förflutna – så påminn honom om hans framtid!”
När timglaset har runnit ut – vänd på den!

Människan har fyra grundbehov:

Kärlek, trygghet, bekräftelse, spänning. De två första behoven är starka redan när vi är små.

 Därför är barn mycket känsliga om de skiljs från sina föräldrar. Även för en kortare tid. Krigsbarn berättar om chocken de fick när de sattes på tåget mot Sverige om hur mamma lämnade dem och lovade komma tillbaka alldeles strax. Tåget satte sig rörelse – men ingen mamma syntes. Många är av den åsikten, att det hade varit bättre för barnen om de ändå trots krig och bomber hade fått stanna hemma. De två sista behoven kommer med åren. När man blir medveten om dessa fyra behov hos en medmänniska så måste alla – även den som anser sig inte duga till något – utan tvekan hitta en nyttig uppgift. När man offrar sig för en annan då mår man bättre själv.

Barn plågas inte av det förflutnas börda…

…De lever i nuet och hoppet.

De svaga går under – om…

…De inte är hårda krukor….

…De känsliga spricker.

Vi lämnar avtryck och minnen till andra under vårt liv. Det lilla eller stora goda du gör mot någon faller aldrig i glömska i motsats till så mycket annat. Jag tror, att du betyder mera för någon än vad du anar som i berättelsen om de kinesiska krukorna.

En äldre kinesisk dam hade två stora krukor. Bägge hängde på var sin sida om en stång som hon bar över nacken. En av krukorna hade en spricka medan den andra var perfekt och alltid levererade en full mängd vatten.

Efter en lång tur från bäcken till huset var den läckande krukan bara halvfull. I två år skedde detta dagligen att kvinnan kom hem med bara en och en halv kruka med vatten. Naturligtvis var den perfekta krukan stolt över sitt resultat. Men den stackars läckande krukan skämdes över sin prestation och var olycklig över att den bara kunde göra hälften av vad den andra var gjort för att göra.

Efter två år av vad den kände som en bitter tid, talade den en dag med kvinnan nere vid bäcken. ”Jag skäms över mig själv, för att sprickan på min sida gör, att vatten läcker ut hela vägen tillbaka till ditt hus.”

Den gamla kvinnan log.

”Lade du märke till, att det är blommor på din sida av stången, men inga på den andra sidan?

Det är för att jag alltid har vetat om din läcka, så jag har planterat frön på din sida av stigen. Varje dag när vi går tillbaka så har du vattnat dem!”

”Om du inte är precis som du är skulle inte dessa skönheter funnits här och smyckat huset.”

Vi har alla våra unika fel, men det är sprickorna och felen som vi har som gör våra liv tillsammans intressanta och givande. Du skall ta varje person för vad den är och söka det goda i dem.

Och Gud vet hur många vi är!

Kauko Antbacke